Foto: Sebastián Freire

”Jag är inte en familjeperson, det har jag aldrig varit, men det slutar alltid med att jag skriver om min familj, eller om familjer i största allmänhet. Mina romangestalter är alla monster. Min familj var mycket monstruös. Det är detta jag känner till. Och jag är inte särskilt vanlig. Jag är en märklig varelse som bara vill skriva. Jag är inte social. Enda gången jag träffar folk är den 24 december.”

“Aurora Venturini var 85 år när hon tog emot priset för Bästa nya roman för Página/12. Till prisceremonin dök hon upp med en punkattityd och sin magra kropp, sitt ovanliga ansikte där en min på gränsen mellan fräckhet och oskuldsfullhet vilade och de små, mörka och skärskådande ögonen plirade med en maliciöst knivskarp blick, och sa: “Äntligen en anständig jury.” Hon hade dussintalet utgivna böcker bakom sig. Hon var peronist, väninna med Evita och hade sedan kuppen 1955 levt i exil i Paris där hon blev vän med Violette Leduc och lärde känna existentialisterna. Myterna är många, de hopar sig, Aurora såg själv till att de blev fler och hölls vid liv: hon kunde se spöken redan som liten flicka, hon var väninna med Victoria Ocampo och Borges när hon bodde i Buenos Aires (under sjutton år, resten av sitt liv levde hon i La Plata), hon var grafoman, hon hade spindlar som husdjur, när hon föll ur sängen och blev inlagd på sjukhus med benbrott i hela kroppen avlade hon visit i Helvetet och var sedan vän med en exorcistpräst. Vad som var sant och vad som var lögn hade ingen som helst betydelse, bland annat på grund av trovärdigheten i hennes böcker, de flesta gavs ut på oberoende förlag eller genom att de vunnit statliga pristävlingar, alla ytterst egensinniga och lika besatta av ett och samma ämne: familjen.”

Utdrag ur Mariana Enriquez förord till Kusinerna