Och vilka jämförelser….

”Travacio använder som sagt myten, och det är ett sätt att skriva som i viss mån påminner om Cormac McCarthys gränstrilogi, eller John Williams western Butcher’s Crossing. Även här är det som om ett lager damm täcker skeendet. Men som western betraktat är det mer spaghetti än Tarantino. Det är tystlåtna, ridande hjältar och anti-hjältar som befolkar den här romanens stiliserade svartvita värld: ärrade, sargade, och stukade. En annan tänkbar parallell är Gabriel García Márquez roman Krönika om ett förebådat dödsfall, som också är knapphändig i den information som pytsas ut.

Idel manliga jämförelser: liksom en annan författare från samma kontinent, mexikanska Fernanda Melchor, är Travacio inte främmande för att gestalta toxisk manlighet. Han som berättar denna historia heter Manoel, och han låter allt svepas in i ett mytiskt lager. Om ni inte vid det här laget har tröttnat på paraden av manliga förebilder, varför inte nämna även William Faulkner, som blivit sorgligt underskattad i Sverige de senaste tjugo åren eller så, men som utövat och av allt att döma fortsätter utöva ett starkt inflytande på den latinamerikanska prosan. Travacios Manoel är lite lik Faulkners Gavin Stevens, som ibland fungerar som neutral berättare för de spiraler av våld som romanerna tecknar.”