”Det här en berättelse om saker. Och om samtal. Alltså – om ord och föremål.” Så inleder Marcin Wicha sin essäsamling Sakerna jag inte slängde. Vad blir kvar när någon närstående dör? Föremål, minnen, fragmentariska meningar… Wicha går igenom sin mammas dödsbo, samtidigt återskapar han bilden av henne genom böckerna hon lämnat efter sig ”likt dammiga barrikader”. Då framträder en stark kvinna som hade ett speciellt förhållande till ord, hon hade ett för alla tillfällen och var känslig för hur andra använde dem. Hon lät sig inte manipuleras och gav sig aldrig i sin dagliga kamp för respekt. Hon var svår. Och modig.

Skarpsynt och med en stundvis nattsvart humor närmar sig Wicha de obekväma frågorna, de som hans mamma aldrig var rädd för att ställa. Högt och utan pardon. Dessutom får läsaren ta del av den svåra konsten att ställa till med en scen på posten, kulspetspennans historia, ett teoretiskt mål och Stalins kokbok.