Syndafloden är ett kroniskt poem, poem i prosa, en apokalyptisk historia där varken ”amerikanarna från Wederonlajn eller självaste Gud Fader” vet varthän det barkar.

I Pekin hopas tecken och omen inför den stundande undergången. Gumman Szwajcerowa, som också är häxan i den här berättelsen, har prekognitioner, vet att framtiden är trådar i vinden och beundrar Stiwen Hołking. Under Zośkas golv bryter ett underjordiskt vattenfall fram. Fru Halina förutspår syndafloden och tänker på Ajnsztajns varning, när bina dör har människosläktet bara fyra år kvar att leva. Nu är marken täckt av duniga kadaver. Men vem lyssnar på vad en gammal kärring har att säga om världen?

Med en rapsodisk uppbruten prosa berättas det om hur hålen expanderar, i Pekin och i själen. Syrligt med svart humor skildras de krympande livsvillkoren, där ödeläggelsen inte bara drabbar den fysiska, utan även den psykiska tillvaron. För hur kan man botas från depression om man har en svart avgrund i trädgården? Hjälper gröt mot jordens undergång? Är Polen det enda landet i världen som blir förskonat naturkatastrofer och undergång? Och vem förutsåg Majkel Djeksons död och attacken mot World Trejt Senter?