Kusinerna är en berättelse om en märklig familj i den argentinska staden La Plata på 1940-talet. I romanen är männen i stort sett frånvarande och istället möter vi fyra flickor som alla lider av antingen kognitiva eller motoriska funktionsnedsättningar. Berättarjaget Yuna har språk-störningar. Lillasystern Betina har ännu grövre tal- och rörelsesvårigheter. Kusinen Carina föddes med sex tår. Kusinen Petra är "dvärginna". Trots försöken hos de fyra kusinerna att leva ett liv så nära normen som möjligt präglas deras historia av olyckor, våldtäkter, oönskade graviditeter, våldsamma separationer, prostitution och mord. Berättarjaget påstår att hennes historia är en ”smutsig tragikomedi”, men här finns även ljusglimtar: Yuna är målarinna och en dag blir hon en berömd och erkänd konstnär.

"Jag är ett alibi för deras samvetes spruckna söm, navelsträngsblod redo för transfusion, så fort deras mänsklighet vacklar, så fort de avviker något från den konstruerade självbilden av samtidsmänniskan, invånaren i en europeisk huvudstad. De dricker mitt blod och spottar ut det, äcklade. Jag är en vägglus, en insekt redo att suga i mig deras safter. Jag är bekännelsen och syndernas förlåtelse, jag står på tå, vrålar så högt att jag skriker ut mina egna tarmar. Ni kan korsfästa mig, ni kan trampa ned mig i jorden, jag är frälsaren, jag ska befria er, skänka er tröst, genom att offra det enda jag har – min ömhet."

När Krzysztof Siwczyk slog igenom 1995 med sin hyllade debut Dzikie dzieci (Vilda barn) kallades han MTV-generationens poetiska röst i Polen. Hans diktprosa var då en sorts betonghusrealism som han senare avfärdade som ungdomlig narcissism. I sina efterkommande verk övergav han det enkla språket och tvångsmässigt autobiografiska skrivandet. Istället gick han i riktning mot en djup lingvistisk analys där han experimenterar med språket och utforskar dess möjligheter och kapacitet. Siwczyk har hela tiden konsekvent flyttat horisonten för sin poesi, resultatet är en oerhört finstämd lyrik. Trots den språkliga komplexiteten är dikterna dock inte berövade existentiella erfarenheter som skapar en bild av människan djupt nedsjunken i
världen och den gemensamma vardagligheten.

Förenderligheten i hans poesi pekar bland annat mot inspiration från avantgardistiska och neoavantgardistiska traditioner, språkets otillräcklighet och försök att tänja dess gränser. I sitt kreativa sökande åtföljs han alltid av läsarnas och kritikernas gunst.


Klarskrift och andra dikter är den första utgivningen av Siwczyks verk på svenska, varsamt och lyhört översatta av Julian Birbrajer. Urvalet har gjorts av poeten själv tillsammans med översättaren och innehåller verk från 2016 och framåt.

︎ 250 SEK

Som ett klärvoajant förebud om den kommande pandemin skrev Fernanda Trías redan 2018 Rosa slajm, en olycksbådande science fiction-dystopi om en värld där en epidemi har brutit ut.
En hamnstad, förvillande lik Trías födelseort Montevideo, befinner sig i en nedbrytande och ständigt övervakad tillvaro, med utegångsförbud, ansiktsmasker och matbrist. Huvudpersonen, en kvinna i fyrtioårsåldern, lever i ett spänningsfält av invecklade och samberoende relationer; till sin mor, sin exman och ett sjukligt barn som hon sköter om, men som inte är hennes eget. Ett dominerande tema är moderskapets komplexitet, som bortom det rent biologiska framträder som en aktiv, omhändertagande gärning.

Den fragmentariskt uppbyggda romanen blottlägger mänskliga subtiliteter och paradoxer i en poetisk, illavarslande prosa. Rosa slajm är en berättelse om sjukdomar och död, om alger och hälsovådliga, röda vindar, och om det rosa slajmet, det numera enda ätbara. Men det är också berättelsen om kollapsen av en människas alla affektiva band där livets bräcklighet och dess relationer utforskas.

Redan ansedd som en modern klassiker har Rosa slajm hyllats av sydamerikanska och spanska kritiker och belönats med det prestigefyllda Sor Juana Inés de la Cruz-priset 2021.

---

Syndafloden är ett kroniskt poem, poem i prosa, en apokalyptisk historia där varken ”amerikanarna från Wederonlajn eller självaste Gud Fader” vet varthän det barkar.

I Pekin hopas tecken och omen inför den stundande undergången. Gumman Szwajcerowa, som också är häxan i den här berättelsen, har prekognitioner, vet att framtiden är trådar i vinden och beundrar Stiwen Hołking. Under Zośkas golv bryter ett underjordiskt vattenfall fram. Fru Halina förutspår syndafloden och tänker på Ajnsztajns varning, när bina dör har människosläktet bara fyra år kvar att leva. Nu är marken täckt av duniga kadaver. Men vem lyssnar på vad en gammal kärring har att säga om världen?

Med en rapsodisk uppbruten prosa berättas det om hur hålen expanderar, i Pekin och i själen. Syrligt med svart humor skildras de krympande livsvillkoren, där ödeläggelsen inte bara drabbar den fysiska, utan även den psykiska tillvaron. För hur kan man botas från depression om man har en svart avgrund i trädgården? Hjälper gröt mot jordens undergång? Är Polen det enda landet i världen som blir förskonat naturkatastrofer och undergång? Och vem förutsåg Majkel Djeksons död och attacken mot World Trejt Senter?

︎ 220 SEK 

”Det här en berättelse om saker. Och om samtal. Alltså – om ord och föremål.” Så inleder Marcin Wicha sin essäsamling Sakerna jag inte slängde. Vad blir kvar när någon närstående dör? Föremål, minnen, fragmentariska meningar… Wicha går igenom sin mammas dödsbo, samtidigt återskapar han bilden av henne genom böckerna hon lämnat efter sig ”likt dammiga barrikader”. Då framträder en stark kvinna som hade ett speciellt förhållande till ord, hon hade ett för alla tillfällen och var känslig för hur andra använde dem. Hon lät sig inte manipuleras och gav sig aldrig i sin dagliga kamp för respekt. Hon var svår. Och modig.

Skarpsynt och med en stundvis nattsvart humor närmar sig Wicha de obekväma frågorna, de som hans mamma aldrig var rädd för att ställa. Högt och utan pardon. Dessutom får läsaren ta del av den svåra konsten att ställa till med en scen på posten, kulspetspennans historia, ett teoretiskt mål och Stalins kokbok. 

Läs mer om författaren ︎

---

︎ 250 SEK

En varm dag blåser en nordlig vind in över de torra markerna, en man vid namn Loprete anländer till en liten argentinsk by på jakt efter en kvinna. Tre vänner samtalar över några glas gin, de berättar för nykomlingen att de inte känner till kvinnan han frågar efter. Ginet råder inte bot på den misstänksamhet och spänning som ligger i lufen. Besökaren drar fram en kniv, strax därefter ligger han död och begraven under huset. Två veckor senare dyker tre ryttare upp i byn. De letar efter sin bror, förklaringen de får övertygar inte. Nu vill de hämnas.

Som om förlåtelse fanns är en bok full av symbolik, en kafaesk Gaucho-western om rättvisa, lojalitet och vänskap.
Mariana Travacio gestaltar med sin rytmiska prosa en hypnotisk värld och drar in läsaren i en moralisk fabel om mänsklighetens sanna natur.

Läs mer om författaren ︎

---

︎ 150 SEK

Mullvadarna rör sig i gränslandet mellan romantisk roman och noir fiction. Huvudpersonen tar oss med på en jakt genom Argentina, men också genom sig själv, efter hans stora kärlek: transvestiten Maira, som kanske också är hans bortrövade bror och en infiltrerad polismördare. Allt är tvetydigt och övergår i en mardrömsaktig vansinnesfärd. Romanen tar också avstamp i dagens Argentina, det vill säga det Argentina som blev kvar efter militärjuntan på 80-talet och ställer frågor om identitetsskapande och de tiotusentals personer som försvann under militärdiktaturen. Något som författaren själv har erfarenhet av då hans föräldrar var bland dessa desaparecidos försvunna.

Bara några sidor in i berättelsen suddas Bruzzones bläck ut, prosan blir kristallklar och går in i drömmens poesi och deliriets universum. Med en febrig berättarröst får vi följa huvudpersonen till de mest udda platser, från föräldrahemmet ner till Bariloche, genom dennes personliga metamorfos, bland drömmar och paranoia, men med en skarp blick riktad mot problematiken kring diktaturens efterdyningar och de försvunna.

Emi-Simone Zawall, Svenska Dagbladet: “Långsamt luckras tillvarons gränser upp, dröm och verklighet går snart inte att skilja åt... Klicka har också en viss känsla för det bisarra - vissa avsnitt öppnar sig som falluckor rakt ner i dröm.“

Den unga kvinnan Kama från Warszawa anländer till den lilla kurorten Ciechocinek för rehabilitering efter två omfattande operationer. Det är inte första gången hon vistas på den här typen av plats, hon spenderade halva sin barndom på anläggningar som den här, fast det är väl inte samma sak? Nej, här är de verkligen inte barn längre. Den nya sanatorievärlden visar sig vara full av ritualer, hierarkier och oskrivna regler, som trots stor ansträngning är svåra för Kama att förstå och anpassa sig till. Kroppens anonymitet och splittring från personen i en statlig vårdapparat och den individualistfientliga byråkratin är ständigt klaustrofobiskt närvarande. Allt i den här romanen utspelar sig i mellanrummen, på gränsen mellan det sjuka och det friska, njutning och smärta, inne och ute, unga och gamla, verkligt och overkligt. I sanatoriets vardaglighet och dess dammiga mörka vrår, bakom elementen...

I denna suggestiva roman är det huvudpersonens blick som navigerar läsaren, förvillar och ibland förvränger. Klickas poetiska språk skapar en hallucinatorisk Twin Peaks-stämning. En svart sarkastisk humor ligger också hela tiden och puttrar i Kamas inre dialoger. Ibland luckras gränsen mellan denna tankevärld och verkligheten upp och mynnar ut i en svindlande magisk diskbänksrealism.

Läs mer om författaren ︎

︎ 220 SEK

I den autofiktiva romanen Nattdjur underkastar författaren sitt eget liv fiktionens logik. Romanen tar avstamp i den lille Cristians förvandling till Camila. Mot alla odds följer pojken sin inre längtan om att få vara den han är. Som tonåring lämnar Camila den argentinska landsbygden och beger sig till Córdoba för att studera. En natt går hon till Park Sarmiento, stadens gröna lunga, där hon träffar en flock transpersoner, ledd av matriarken Tía Encarna. Sammanförda av prostitution, våld, och kärlek bildar de sin egen lilla familj i Tía Encarnas rosa hus. Levnadsöden och fabler flätas samman i en smärtsamt vacker berättelse om rätten att älska, älskas och kampen om att få vara sig själv, oavsett om man är transperson, varulv, saknar huvud eller genomgår en förvandling till fågel.

Nattdjur är ett explosivt manifest, ett vittnesbörd över det våld som samhället utsätter transpersoner för, men även en skildring över styrkan de besitter för att dag efter dag överleva. Camila Sosa Villada tar oss in i en berättelse som är lika overklig som sann, och lika smärtsam som lustfylld. Hennes röst, som är rå, uppriktig, cordobesisk, med toner av Wislawa Szymborska, Marguerite Duras och Carson McCullers, lyckas knäcka vår ofta oreflekterade tro kring de psykologiska och intima beslut som tas i en kvinnas födelse utanför det biologiska ödet.

Sensommaren 2020 stod det klart att produktionsbolaget About Entertainment har köpt rättigheterna för en filmatisering av Las Malas (Nattdjur) efter att de accepterat Sosa Villadas krav om att ett visst antal transpersoner ska arbeta med inspelningen, både framför och bakom kameran.